Jörgen Svensson

Utdrag från Magnus Bons (konstkritiker på Dagens Nyheter) text från boken om Jörgen Svenssons konstnärskap.

Det var Jan Håfström som först nämnde Björn Lövin i samband med Jörgen Svensson. Jag hade inte kopplat ihop dem tidigare, men insåg snart hur många paralleller det finns mellan de två konstnärerna. I deras sätt att tänka kring och arbeta med konst.

Liksom Jörgen Svensson hade Björn Lövin sina rötter i en bruksmiljö; hans pappa var barnarbetare i Falu koppargruva. Även om de tillhör olika generationer har båda i sin konst, på olika sätt och vid olika tidpunkter, återvänt till barndomens plats. Till den fysiska platsen och till strukturerna som rådde och råder i samhället. De har båda genom konsten tagit ett större grepp, använt tillvägagångssätt som på olika sätt belyser samhällsmaskineriet. Man kan säga att de uppehållit sig vid individens roll i folkhemmet, fast utifrån olika positioner. Björn Lövin när folkhemmet stod vid sin höjdpunkt, Jörgen Svensson när begreppet redan var passé.

Båda studerade på universitet innan de började med konst; Lövin läste pedagogik och vetenskapsteori, Svensson sociologi. Studierna kom starkt att färga deras praktiska förhållningssätt till konsten, utan att de för den skull körde fast i andras teoribyggen. Björn Lövin återkom ofta till att konstnären ska vara en ”självtänkare” – något som jag menar också utmärker Jörgen Svenssons förhållningssätt. Jag tror att det annars hade varit svårt att göra den typ av interaktiva verk som Svensson gjort utan att följa sin egen inre kompass. Det hade varit omöjligt för honom ens att föreställa sig verken. Och det gäller också hans relation till måleriet. Kanske kan man kalla det arbetsmoral, eller, ännu mer högtidligt, för respekt – inte för konsten i första hand, utan mer som en omsorg om de som blir engagerade i den.

Genomgående i både Jörgen Svenssons och Björn Lövins konstnärskap ligger en undersökning av såväl konstnärsrollen som konstbegreppet. De har båda vridit och vänt på konstnärens position i förhållande till verket, till publiken och det omgivande samhället. De har utmanat betraktaren – och sig själva – med nya och oprövade konstformer, Lövin som intensivast under 70- och 80-tal, och Svensson från 90-talet och framåt.

Björn Lövin förknippas med stora installationer där besökaren mötte fullskaligt uppbyggda lägenheter, skyltfönster eller kontorsrum. Den första var ”Herr P:s penningar” på Moderna museet 1971, fast då hette det inte installation. Lövin kallade sina verk för ”miljöer”, vilket är signifikativt. Betraktaren omslöts bokstavligen av dem, gick omkring i möblerade interiörer som fullt ut härmade verkligheten. Och likaså, när Jörgen Svensson längre fram bjöd på gratis bussturer eller middagar med regeringen fanns ännu inte ett begrepp som relationell estetik. Lika lite som när han i fotografier uppträdde som Lars Lithell.

Även Björn Lövin klädde ut sig i konstens namn. I en fejkad tv-dokumentär från 1972 förvandlade han sig till den hotfullt barske Charles J. Dupont, direktör för det lika påhittade försäkringsbolaget ILAC. Lövin använde förresten också brevformen, där han lät den fiktive arbetaren Herr P förklara sin bristfälliga livssituation.

Varken Björn Lövin eller Jörgen Svensson har gjort särskilt många utställningar för gallerirummet. Lövin ställde framför allt ut på museer och konsthallar, liksom även Svensson gjort till stor del. Den stora skillnaden mellan dem är att Jörgen Svensson inte nöjde sig med institutionens ram utan klev rakt ut i verkligheten med sin konst.