Matti Sumari - Ad hoc dog

Matti Sumaris - Ad hoc dog

Patina är en berättelse om tid, ett minne av allt ytan har vidrörts av. Händer som under decennier gnuggat en bronsskulptur, vindar som piskat, stigar som trampats utanför de gängse. Denna transformation visar hur objekt och material utan egen agens finns till i världen. Den naturliga patinan är inte sökt, inte modellerad efter något annat, den är bara resultatet av att omgivningens element och processer pressar sig på. Det är en passiv process, men är inte den märkta ytan också så nära en gestaltning av sanningen vi kan komma? 

Denna sanning återanvänds och förädlas i Matti Sumaris verk. Funna material bearbetas till skulpturer och reliefer som bär spår av tidigare liv. Det låga förädlas och materiella hierarkier suddas ut. Sumaris titlar avslöjar ofta en humoristisk-poetisk förundran över vardagliga material och skeende, en hyllning till skuggmaterial , det som blev över. 

Vägg i vägg med Matti Sumaris ateljé fanns under en tid en olicensierad cateringverksamhet där allt gjordes ad hoc. Håligheter tätades med aluminiumfolie för att hålla råttorna borta, trasiga dörrar lagades med silvertejp, matos läckte mellan våningar. När grannen vräktes använde Sumari det som lämnades kvar; materialet fick nytt liv, men även de självsnickrade metoderna.

En gammal plåt har putsats till ett konstobjekts lyster och påminner om en provisorisk rumsavdelare eller minimalistisk skulptur. Fläckarna från matlagningen finns kvar och Sumari följer den befintliga patinan och adderar sin egen. Ytan överdrivs. Gropar hamras in. Den aktiva satsen är viktig här, Sumari är subjektet som utför en handling. Metallskroten smälts i en egenbyggd ugn, självlärd i hantverket gjuter han skulpturer, putsar, hamrar och skär. I något som liknar en solidaritetshandling blir det funna materialet en följeslagare, något att lära sig av och anpassa sig till. 

Det ligger nära till hands att beskriva Sumaris process – eller all konst – som alkemi: önsketänkande och ständiga övningar i materialomvandling. Kemisten Ulf Ellervik har beskrivit alkemi som en introvert verksamhet, grundad på mystik och tillbakablickande hellre än progression och reproducerbar metod. Men skillnaden är att det i konsten faktiskt sker en transformation. I cyklerna av återanvändning utgör konsten en omvälvande station, materialet hoppar över på ett annat spår och fortsätter vidare, nu i en annan sfär. 

Det kan tyckas paradoxalt att tänka på Matti Sumaris verk i termer av yta när så mycket händer på de andra nivåerna. Skulpturerna tycks aldrig vara helt enkelt placerade i rummet, utan de sätter sig, lutar sig, balanserar och kryper.  Vid första anblick fungerar de mindre verken som lustiga armaturer i rummet, handtag och beslag, men de komplexa ytorna bromsar blicken. Något som påminner om stövelknektars bucklighet eller sjöstjärnor har skimrande ytor som ser ut att ha oxiderats. Till skulpturernas relation till handen och kroppen adderas ytans relation till luften.  

Tomas Tranströmer skrev en gång om en flagga ”så gnuggad av blåsten, rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kan vara allas”. Patinan är både allmängiltig och specifik. Den delas av allt som är framme i världen, samtidigt som varje yta utgör ett minnesdokument. 

Lågheten i Sumaris verk – humor, skuggmaterial, hemmabygge – utgör en kompakt klangbotten för frågor om materiellt och taktilt minne, inte minst i en av accelererande automatisering. Kommer handtag att finnas kvar? Vad ska vi hålla fast oss i?

text Christine Antaya