Sunna Hansdóttir - Skatan

Skatans öga rör sig än hit, än dit. Vi ser henne så ofta att vi nästan inte ser henne. Den glittrande fjäderdräkten och eleganta vippande stjärten går oss förbi. Så går jag runt, runt gården med hunden, märker mest av skatan när den är i krig med kråkorna eller någon katt har vågat sig upp i ett av träden, då hörs tjattrandet ända upp till lägenheten. Men en sak vet jag – hon ser oss där vi rör oss i cirklar på hund- och människovis. Skatans blick är skarp. Men den tittar inte bara för att uppfatta fara, den ser mer än så.

Skatan sägs vara en samlare av glittrande och blänkande föremål. De används för att dekorera skatparets bo, som de återvänder till, och tar hand om året om. De bygger det utifrån funnet material, mestadels pinnar, så att ett och annat främmande material letar sig in är kanske inte konstigt. Men vigselringar? Om vi tar fenomenet på allvar, kan vi då skönja en särskild slags skatperception, ett sinne för skönhet?

Vad är det skatan ser med sitt skälvande svarta öga? Hur tittar den? Det är samma vakna uppmärksamhet som ett barn kan rikta mot en färgglad kapsyl slängd på asfalten. Det vackra hos det alldagliga, det slumpmässiga. Det som är skräp för vissa är skatter för andra. Dessa frågor har Sunna Hansdóttir arbetat med i verken i utställningen ”Skatan”. Det tycks mig, när jag betraktar målningarna, som att motiven tar fasta på det icke-planerade och den repetition som kan skapa skönhet. Upprepar du något tillräckligt många gånger blir det en abstraktion, ett mönster, som stängslet, även om du inte hade den intentionen. Den välplanerade staden hemsöks, trots den modernistiska arkitekturens rädsla för ornamentik, av det dekorativa. En rosett, som vi ser i målningen ”Slaufa”, är både en funktionell knop, som används i vardagen, och en symbol för det feminina, det överflödiga.

Skräpet återkommer i verken, ”Rusl” och ”Drasl” är isländska för olika typer av avfall. Det är skuggsidan av konsumtionssamhället. Ofta tycks det mig som att jag simmar i en våg av andras prylar och att det också finns en viss estetik i det. Det gör även skatan, hon tvekar inte, hon inkorporerar det bortkastade i sitt byggande. Så som skatan alltid tycks ha tytt sig till gården snarare än skogen, är städerna också dessa fåglars hem, även om de inte alltid är välkomna. Det finns exempel på skatbon där skatparet flugit och hämtat så kallade fågelpiggar, taggar som gör att fåglar inte kan landa på ytor, och byggt in dem i boet. De hade satt dem med piggarna utåt, så att rovfåglar inte kan landa.

Skatans blänkande svarta blick följer oss där vi går i staden. Vi kanske inte ser vad hon ser, högt som hon sitter där uppe i trädet, men vi kan betrakta vår omgivning med lika stor omsorg.

Text: Sanna Samuelsson